Regi

Regissörens funktion som arbetsledare blir särskilt viktig i arbetet med kreativ tillgänglighet eftersom arbetet kan väcka många frågor och en viss osäkerhet i arbetsgruppen. Det betyder naturligtvis inte att regissören måste veta allting och ha svar på alla frågor.

Genom att inkludera personer med funktionsvariation eller som tillhör dövkultur i det konstnärliga teamet, genom tätt samarbete med tillgänglighetskonsulter och genom att vilja lära sig, lyssna och skapa tillit kan nya möjligheter öppna sig.

En naturlig del av jobbet

Mikaela Hasán är regissör för föreställningen Livsfarligt på allvar! och har arbetat som regissör och konstnärlig ledare på DuvTeatern sedan 1999. Genom åren har både praktisk och kreativ tillgänglighet blivit en naturlig del av hennes arbete. Det hon kallar för “förståelsens tillgänglighet”, ett arbetssätt som fokuserar på tätt samarbete inom ensemblen och användning av lätt kommunikation, är del av alla DuvTeaterns produktioner.

Hasán är också intresserad av hur andra praktiska tillgänglighetslösningar, som textning och tolkning kan fungera som inspiration för konstnärerna och göras till en del av det konstnärliga uttrycket i en föreställning.

I videon presenterar Mikaela Hasán sig:

Om att regissera kreativ tillgänglighet

Trots att Hasán har lång erfarenhet av vissa former av kreativ tillgänglighet öppnade arbetet med Livsfarligt på allvar! flera nya perspektiv för henne. Framför allt att integrera teckenspråk och syntolkning i en teaterföreställning var en ny erfarenhet. Det allra viktigaste var att få tid att samtala med tillgänglighetsexperterna – att lyssna, lära och förstå nya sätt att uppleva teater.

I videon berättar Hasán om arbetet med Livsfarligt på allvar!, om vad som är viktigt för henne som regissör och om arbetsgruppens betydelse:

Samarbete med experter

Experterna, produktionens teckenspråkskonsulter Silva Belghiti och Ellen Hoang och syntolkningskonsult Riikka Hänninen, bjöds in redan i början av processen. Under en tvåårsperiod deltog de i workshops och repetitioner, vilket gav hela arbetsgruppen möjlighet att lära känna varandras världar och kommunikationssätt.

Förtroendet växte med tiden och det blev lättare att ställa också svåra och obekväma frågor. Det ömsesidiga förtroendet gjorde också att experterna vågade kräva mer.

Experterna hjälpte Hasán och arbetsgruppen att upptäcka nya perspektiv på teater. Redan deras närvaro i rummet påminde resten av arbetsgruppen om att teater kan upplevas på många andra sätt än de sätt som seende och hörande är vana vid.

I videon berättar Hasán mer om samarbetet med experterna:

Gemenskap och förståelse

Enligt Hasán är det inte någon större skillnad på arbetet med en så kallad “vanlig” produktion och en som inkluderar kreativ tillgänglighet. Den största skillanden är att hela arbetsgruppen är mer medveten om behov som finns inom arbetsgruppen och hos publiken.

I en “vanlig” produktion utgår man ofta från antaganden om vad envar i arbetsgruppen förväntas kunna, i vilken takt de förväntas jobba och hur de förväntas kommunicera. Det är just de här antagandena som är viktiga att ifrågasätta.

I arbetet med Livsfarligt på allvar! gjordes flera konkreta insatser för att arbetsgruppen skulle lära känna varandra bättre och bygga en djupare tillit.

• Förberedande workshops: Innan repetitionsperioden började arrangerades workshops där gruppen kunde lära känna varandras behov, sätt att kommunicera och ha roligt tillsammans.
   

• Gemensam uppvärmning: Varje repetitionsdag inleddes med en gemensam avslappning och uppvärmning för att låta gruppen landa och hitta ett gemensamt tempo inför repetitionen.
   

• Lekar: Som del av uppvärmningen lektes några enkla lekar, där alla kunde delta och som hjälpte gruppen att slappna av tillsammans.
   

• Teckenspråk: Uppvärmningen avslutades med att den teckenspråkiga skådespelaren Silva Belghiti höll en handuppvärmning och lärde ut viktiga tecken ur föreställningen – snart kunde alla i gruppen kommunicera lite på teckenspråk.
   

• Syntolkning och lätt kommunikation: Ensemblen övade på att inkludera syntolkning i uppvärmningen och under repetitionerna och gemensamt ansvar togs för att fråga då något var oklart eller om någon använde svåra ord.
   

• TIKSI-timme: Varje repetitionsdag avslutades med en så kallad “TIKSI-timme”, en stund då man enbart fokuserade på de kreativa tillgänglighetsmetoderna. Det gjorde repetitionerna mer flytande då man kunde spara vissa frågor till TIKSI-timmen istället för att fastna i att försöka lösa för många perspektiv samtidigt.

Rädslan att göra fel

För Hasán är ett starkt konstnärligt team avgörande. Förtroendet för kollegorna, särskilt det konstnärliga planerarteamet, är centralt, och det blir ännu viktigare när man arbetar med kreativ tillgänglighet. Under processen kan det uppstå tusen frågor och perspektiv som känns överväldigande och skapar osäkerhet och då är det viktigt att omges av människor som är engagerade och ser värdet i att söka svar tillsammans.

Hasáns kollegor har lyft fram hennes goda ledarskapsförmåga. Själv betonar hon att hon inte leder arbetet ensam – till DuvTeaterns etablerade arbetsmetoder hör ett nära samarbete med dramaturgen Sanna Huldén och teaterns andra medarbetare. Mycket så kallat “osynligt arbete” har gjorts redan innan repetitionerna börjar som gör regiarbetet lättare.

Hasán konstaterar att det kan kännas skrämmande att som regissör ensam behöva ta ansvar för tillgängligheten.

I videon berättar Hasán mer om sina tankar kring den känslan:

Överraskningar

I framtiden hoppas Hasán att hon som frilansregissör ska kunna föreslå att kreativ tillgänglighet blir en del av också andra föreställningar hon regisserar.

I den avslutande videon berättar Hasán om vad som har överraskat henne i den här processen: