Ljusdesign

Kreativ tillgänglighet i ljusdesign handlar framför allt om att använda ljuset som bärande element i berättandet. Ljuset kan för den döva/teckenspråkiga publiken utgöra ett liknande berättande element i föreställningen som ljudet för den hörande publiken.

Samtidigt förstärker ljuset upplevelsen och stöder förståelsen för många fler än de döva/teckenspråkiga åskådarna. Ljuset skapar stämningar och miljöer och markerar övergångar. I arbetet med kreativ tillgänglighet samspelar ljuset med ljudet på ett okonventionellt sätt.

Ljusets viktiga uppgift

Ljusdesignen för Livsfarligt på allvar! gjordes av Svenska Teaterns designer Tom Laurmaa. Den kreativa tillgängligheten förändrade inte Laurmaas arbetsprocess i någon större omfattning, men den gav honom ett nytt perspektiv på sitt arbete.

Under processen insåg Laurmaa hur mycket information ljusdesignen förmedlar till den döva/teckenspråkiga publiken - men också till döva/teckenspråkiga skådespelare på scenen. Ljuset måste därför samspela mer än vanligt med ljudet för att skapa stämningar och beskriva det fiktiva rummet.

Ljuset stöder också berättelsens övergångar från en stämning eller plats till en annan. Det här är alltid en utgångspunkt i Laurmaa arbete, men när någon inte kan ta del av ljudberättandet får ljuset en särskilt viktig roll.

I videon presenterar Laurmaa sig och berättar om ljusdesignens roll för en döv publik:

Insikter och kompromisser

Laurmaa berättar att han under arbetet behövde göra flera kompromisser. Den största handlade om att prioritera den döva/teckenspråkiga publiken. Det innebar att till exempel behoven hos publiken med nedsatt syn fick mindre utrymme i ljusdesignen.

Laurmaa ville stödja föreställningens art noir-stil och mordmysteriets berättarform med en dunkel ljussättning. Åskådare med nedsatt syn hade däremot behövt mer ljus på scenen. Laurmaa valde ändå att, likt ljuddesignen, prioritera föreställningens stil och stämning och låta scenen förbli mörkare.

Laurmaa använde bland annat dramatisk sidobelysning på scenen för att understryka spänningsmoment. Han trodde att sidoljus samtidigt skulle gynna teckenspråkets synlighet, eftersom ljuset ju träffade skådespelarnas händer direkt. Vad han inte hade insett var att publiken också behöver kunna se den tecknande personens ansikte.

I videon berättar Laurmaa om försöket med sidoljusen:

Tillgänglighet som skapar spänning

Den sista fjärdedelen av föreställningen inleddes med en plötslig explosion följd av en black out. Före mörkret hade scenen varit fylld av aktivitet och berättande, både talat och tecknat. Efter mörkret inledde en teckenspråkig karaktär berättandet. Ljuset behövde därför först belysa den tecknande personen, en stund senare kom det talade berättandet in och först därefter lystes scenbilden upp och konsekvenserna av explosionen avslöjades för publiken.

Genom att låta ljuset först belysa den tecknande personen säkerställdes att den teckenspråkiga publiken kunde följa berättelsen. Samtidigt skapade den fördröjda upplysningen av scenen förväntan och dramatisk spänning.

Ta saker som de kommer

Laurmaas hälsning till andra ljusdesigners är tydlig: tålamod, tålamod, tålamod. Han menar att ljusdesignern ska tro på sina egna idéer men samtidgt vara beredd på att kompromissa med sina konstnärliga visioner när hen under processens gång lär sig vad som är tillgängligt och vad som inte är det.

Det är viktigt att ta till sig vilka behov de döva/teckenspråkiga åskådarna och skådespelarna har. Dessutom behövs tid och utrymme för att undersöka och kombinera alla de nya områdena. Det är därför klokt att avsätta mer tid än vanligt för arbetet.

I videon ger Laurmaa tips till ljusplanerare som är nyfikna på kreativ tillgänglighet: