
Målet med att använda kreativ tillgänglighet i manusarbetet är att skapa ett manus som är möjligt att uppfatta, förstå, tolka och spelas av en mer divers arbetsgrupp och publik.
Improvisation som metod för att skapa text, lätt språk, ett flexibelt format och inskrivna stödstrukturer kan bidra till ett manus som är inkluderande och dessutom öppet för flera uttryckssätt.
DuvTeatern har genom åren utvecklat en improvisationsbaserad metod för att skapa ett manus tillsammans inom arbetsgruppen, en metod som kan ses som en form av kreativ tillgänglighet.
Även Livsfarligt på allvar! skrevs med den metoden. Manuset skrevs med utgångspunkt i gemensamma improvisationer av arbetsgruppens skådespelare och tillsammans med produktionens tillgänglighetskonsulter, Svenska Teaterns dramaturg Nina-Maria Häggblom och DuvTeaterns dramaturger Mikaela "Mixu" Hasán och Sanna Huldén.
I videon presenterar Sanna Huldén sig och berättar om DuvTeaterns sätt att skriva manus med hjälp improvisation:
I DuvTeaterns kreativt tillgängliga skrivprocesser är det framför allt skådespelarna som står i centrum: föreställningarna bygger på ämnen, berättelser, situationer och karaktärer som de har tagit fram. Manuset återger skådespelarnas ord, språk och sätt att tala.
Det här arbetssättet har enligt Huldén många fördelar när det gäller både representation och tillgänglighet. Improvisation som arbetsmetod ger plats åt de många olika uttryck, uppslag och dramaturgiska idéer som finns inom en divers ensemble och skapar därför goda förutsättningar för ett manus som representerar flera perspektiv.
På DuvTeaterns repetitioner improviseras det oftast på lätt svenska, vilket i sin tur gör manuset mer tillgängligt både för skådespelarna och publiken. Det är dessutom lättare att komma ihåg repliker som man har formulerat själv, något som också underlättar skådespelararbetet.
I videon berättar Huldén mer om användningen av lätt språk i DuvTeaterns arbete:
Svenska Teaterns dramaturg Nina-Maria Häggblom kom med i ett tidigt skede och stödde hela arbetsgruppen under processen.
I videon presenterar Häggblom sig och berättar om arbetet som föreställningsdramaturg:
Till en början tyckte Häggblom att lätt språk verkade enkelt, man förkortar och förenklar helt enkelt meningarna. Men snart insåg hon att hennes eget sätt att skriva byggde på ett språk fullt av undertexter, referenser och metaforer.
Att skriva på lätt språk ställde nya krav: texten måste vara tydlig, konkret och direkt utan att förlora sin konstnärliga kvalitet. Dessutom skrevs så kallade “stödrepliker” in i manus. En stödreplik kan vara en fråga eller ett påstående som hjälper motspelaren att komma ihåg sin följande replik eller handling.
I videon berättar Häggblom om hur hennes egen förståelse för lätt språk har utvecklats och ger exempel på hur föreställningen lekte med språkets svårighetsgrad:
Också föreställningens teckenspråks- och syntolkningskonsulter deltog i manusarbetet. Tillsammans med dramaturgerna utvecklade de kreativa sätt att integrera syntolkningen och teckenspråket i pjäsen.
Den här fasen blev lärorik för Häggblom. Hon insåg att hennes sätt att se på manus och dramaturgi delvis byggde på vissa antaganden. När det gällde teckenspråk upptäckte hon till exempel att hon, när hon skrev, hade svårt att föreställa sig hur teckenspråkiga repliker skulle fungera på scenen.
I videon berättar Häggblom om lärdomar och överraskningar som arbetet med teckenspråk i manus förde med sig:
Att väva in syntolkning i berättelsen förändrade också skrivandet. I nordisk teatertradition strävar man ofta efter att uttrycka sig kort och effektivt och undvika att säga det som redan visas på scenen. Men i arbetet med att baka in syntolkningen i manus - som gjordes i samarbete med syntolkningskonsulten Riikka Hänninen - behövde Häggblom göra precis tvärtom.
I videon delar Häggblom med sig av två viktiga insikter om kreativ syntolkning i manus: